Studenten 2013

Idag tar min lillasyster studenten. En stor dag för henne och ett stort kliv ut i sitt vuxna liv. Denna dagen markerar inte bara ett slut på gymnasiet för henne utan det är även exakt ett år sedan jag själv stod där med den vita mössan på huvudet redo att ta mig an den stora världen.

Jag minns själv hur otroligt bra min studentdag var och jag unnar min syster en minst lika bra dag. Allting var en enda stor sörja av glädje. Champagnefrukosten på ett soligt Stensö, fotograferingen på skolan, följt av avmarsch mot Kalmar teater. Det spända väntandet på att ens släktingar skulle fylla upp salen. Mitt tal, som så här i efterhand känns som ett av mina bästa tal någonsin. Jag minns att jag hade ganska svårt att sätta ord på vad jag egentligen ville förmedla till mina vänner där uppe på scenen och att det till slut landade i tre budskap(bifogar talet längst ner).

Utspring, utan hämningar. Kick out the epic motherfucker. Aldrig någonsin, varken innan eller efter har Dada Lifes magiska låt varit så bra som då.
Flakåkning där man befann sig i något slags euforiskt tillstånd som aldrig riktigt ville ta slut.
Mottagningen, någon slags nedvarvning från hetsen och laddning inför sista kvällen med klasskamraterna.
Kvällen, obeskrivlig.

Syrran, jag hoppas att DU får en minst lika oförglömlig dag som jag!

20130612-000958.jpg

Har ni hört talas om något som kallas för En CISare? Det är en person med egenskapen att alltid skjuta upp alla skoluppgifter till absolut sista stund. Detta har de senaste tre åren gett upphov till ett ganska så stort antal väldigt sena kvällar, ofta i sällskap av skrivkramp. Igår var en av de kvällarna, men denna gången var inte ett skolarbete anledningen utan detta talet. Att just detta scenario skulle uppstå kan ju anses vara ganska så lustigt, jag har ju ändå haft tre år på mig att skriva det. Men, jag är ju trots allt CISare.

När jag väl satte mig ner igår kväll efter EM-matchen mellan Polen och Ryssland för att skriva talet, så hade jag en väldigt svår fråga att besvara. För vad säger man egentligen till sina kompisar den troligtvis sista gången man ses allihopa samlade. Just det att ikväll är sista kvällen med gänget har alltid varit så långt borta, det har funnits där någonstans i periferin, men har varit alldeles för abstrakt att ta på. Så, vad säger man egentligen?

Efter en ganska så lång betänketid och ett betydande antal inloggningar på Facebook så kom jag fram till mitt svar. Det är tre saker jag vill förmedla till mina kamrater här bakom. Det första är tack. Tack för att jag har haft privilegiet att tillsammans med er de senaste tre åren tackla motgångar och njuta av medgång. Det har inte spelat någon roll om det har varit en vecka fylld med sjuttielva prov och inlämningar eller en vecka i ett soligt Paris. Vi har vi alltid stöttat och funnits där för varandra och det är något som varit och är ovärderligt.

Det andra jag vill förmedla är, lycka till i jakten på efter era drömmar. Det finns få andra som jag unnar så mycket välgång som er. Och jag är helt säker på att ni kan komma hur långt som helst om ni verkligen vill och jobbar hårt. För så bra är ni.

Det tredje och sista jag vill säga till er är, på återseende. Jag vet att man alltid säger att man ska hålla kontakten och ha återföreningar och ditt och datt. Jag vet också att det oftast inte blir något av de planerna. Jag är dock fast besluten om att vi kommer springa på varandra i framtiden. Oavsett om det sker upporganiserat eller ej. Det är nämligen vi som kommer vara framtidens samhällsbärare. Och de kommer ha all anledning att träffas. Kanske sitter här inne en blivande vd för Telia eller Ericsson eller varför inte ordföranden i Nobellkommittén. Så nog kommer vi springa på varandra igen, om inte annat så får väl jag så småningom bjuda in er alla till Rosenbad.

Men idag får framtiden vänta, idag ska vi som vi så väl förtjänat fira och njuta av varandras sällskap en sista gång. Men, akta dig framtiden, för imorgon kommer vi!

/Måns